Sommaren 2015 utkom en bok som vi gärna gör reklam för och det är Gerillakaptenen Peter Långström – Sanningen och myterna om hans liv och död, av Jakob Jakobsson, Anna Guttorp och Joachim Nässil.
Som det framgår av titeln handlar boken om den beryktade partigängaren Peter Långström, som under stora nordiska kriget var chef för ett av de frikompanier som sattes upp i Finland. De första skriftliga noteringarna om Långström härrör från år 1710 då han hade fänriks grad vid Björneborgs regemente. Samma år befordrades han först till löjtnant och sedan till kapten vid Luukkoinens fotdragoner. Därefter följde ett flertal år av strider och strapatser, då ryska armén obönhörligen avancerade västerut. 1714 utrymde svenska armén hela Finland och fram till 1717 var fotdragonerna de enda kvarvarande svenska trupper i den östra rikshalvan. I november lämnade Långströms fotdragoner Finland och medverkade i Armfelts fälttåg mot Trondheim hösten 1718. Här ändades Peter Långströms liv då han i ett bakhåll föll för ett par norska kulor. Partigängarens, liksom Karl XII:s död, framstår som ett symboliskt slut på svenska stormaktsväldet. Otaliga var de människor som slutade sin bana i samma usla grav.
Det finns ett flertal intressanta noteringar i boken:
Det nämns att Långströms folk var klädda i grå vadmalsrockar, höga stövlar och hattar. Beväpningen utgjordes av värjor, ryttarpistoler och musköter. Några pigor, som flydde från Långströms folk efter raiden mot den norske prästen Nils Muus i Snåsa 1718, anger att de svenska soldaterna var finländare, och att de hade gråa slitna vadmalskläder och “enkel mundering”.
År 1714 bestod kapten Långströms frikompani, utöver kaptenen själv av 1 löjtnant, 6 underofficerare, 1 mönsterskrivare, 1 korpral, 1 trumslagare och 82 gemena, eller sammanlagt 93 man. En generalmönsterrulla från början av 1719 anger att manskapet var mellan 14 och 40 år.
Jag är här för att samla in kontributioner!
Lika orädda som partigängarna var när de gav sig på fienden, lika hänsynslösa kunde de vara mot den egna befolkningen. I boken nämns flera exempel på när fotdragoner agerade som rena rövare och våldsverkare, när de från allmogen tilltvinga sig värdesaker, mat och foder. Därför författade bönderna i Paldamo i Kajanaland i april 1717 en protestskrivelse till svenska kronan, där de klagade på kapten Långströms övervåld; “…han inte bara tar ifrån oss skattepenningar, tionde och gärden, utan också med ett okristligt plundrande och piskande låter sina utsända ta allt som de finner i huset, allt som vi gömt i skogen, kläderna från kroppen utan hänsyn till våra behov, allt hö, alla slädar och tyglar till hästarna, våra enda kor och får och spannmål, som han äter upp eller säljer. Han binder och för våldsamt bort våra enda karlar, samt samlar små gossar och stora karlar från andra socknar och låter dem äta upp våra enda matbitar”. En annan av Långströms soldater, föraren Anders Märäläinen, hade enligt samtida källor gjort sig skyldig till flera små barns död, då de av rädsla hade rusat till skogs och frusit ihjäl när Märäläinen misshandlade deras föräldrar, till flera fall av sex utom äktenskapet, försök till våldtäkt samt uteblivit från nattvarden under tre års tid. Sannolikt var flertalet fotdragoner brutaliserade och psykiskt skadad efter år av krig, vilket bl.a. ovanstående exempel tyder på.
Fram med silverpokalen!
Boken rekommenderas varmt för läsning och kan beställas från bl.a. Adlibris och Bokus.
Om författarna och bakgrunden till boken kan ni läsa här.