Efter slaget vid Poltava 1709 föll svenska stormaktväldet samman och Baltikum och Finland ockuperades av ryska trupper. För svensk del medförde detta att man bara kunde operera i den östra rikshalvan med mindre grupper av partigängare och uppbåd. Partigängare kan beskrivas som militära spejare eller spioner, som hade till uppgift att samla in information, sabotera för fienden samt att mobilisera folk till krigstjänst. Samtidigt förekom också band av så kallade kivekkäät, sissar eller fotdragoner. Dessa förflyttade sig över stor områden och överföll och plundrade både landsmän och fiender. Fotdragonerna hade sålunda karaktären av löst sammansatta rövarband, om än under svenskt befäl. Begreppet ska heller inte sammanblandas med vanliga dragoner, som var ett beridet infanteri och som huvudsakligen uppträdde framför fiendens linjer.
Irreguljära trupper
Några partigängare som är kända till namnet är:
Daniel Luukkoinen: blev 1711 major vid de s.k. fotdragonerna, fastare organiserade friskaror. Luukkoinen, som härstammade från Ingermanland, tillfångatogs flera gånger, men lyckades fly under dramatiska omständigheter. Hans slutliga öde är okänt.
Salomon Enberg: hade officersfullmakt vid ett flertal finska regementen, blev rysk krigsfånge 1714, rymde året därpå och slutade som stadsmajor i Danzig.
Peter Longström: var kapten för ett finskt frikompani 1711, blev rysk krigsfånge 1713 men rymde samma år, adlades till Långsvärd och stupade i Norge 1718.
Lars Kärki: omnämns 1710 som löjtnant vid Luukkoinens fotdragoner, adlad Kärkisudd och kapten vid finska frikompaniet 1717.
Lorens Häikäläinen: kapten vid ett av de finska frikompanierna 1715.
Den mest kände partigängaren är annars Stefan Löfving. Han var född i Narva 1689 och i början av 1700-talet var han i tjänst hos en köpman i Viborg samt hos den beryktade gränsmajoren Simon Aflek i norra Karelen. Från 1711 var han i militär tjänst och togs då i anspråk för olika partigängaruppdrag. Han var verksam både på finska fastlandet, på Åland, svenska östkusten och i Skåne. 1717 blev han till och med presenterade för självaste Karl XII och fick då redogöra för sina bedrifter. På 1730-talet hade han planer på att sätta upp ett frivilligkompani invid ryska gränsen (att jämföra med Savolax fotjägare på 1770-talet) men förslaget vann inget gillande i Stockholm. Under lilla ofreden 1742-1743 var Löfving återigen aktiv som partigängare, om än med växlande framgång. Stefan Löfving dog av ålderdom på kronogodset Hommanäs i Finland 1777. Han hade då överlevt tre fruar och alla sina barn.
Flintlåskarbin m/1704
Soldatsvärd m/1653
Anledningen till att man vet så mycket om Stefan Löfving är för att han nedtecknade sina upplevelser i en dagbok. Av denna källa framgår hur livet som partigängare tedde sig under stora nordiska krigets dagar. Löfving förflyttade sig över stora ytor, både till land och till sjöss, låg i bakhåll, uppsnappade kurirer och ställde till med allsköns ofog för den ryska krigsmakten. På många sätt framstår Löfving som en karaktär hämtad ur en äventyrsfilm. Hans kärva språk avslöjar dock ett liv med svåra fysiska umbäranden och närstrider på liv och död.
Här följer några episoder ur Löfvings dagbok:
1714. Vart med fänrik Sahlman kommenderad till Finland… , marscherade till Tilkkala och sedan en mil längre fram i Bjärnå. Där träffade jag tre stycken ryska dragoner; dessa överrumplade vi och slog ihjäl en, bekom 50 daler i kopeker till mans, gick så tillbaka och blev i Tilkkala,…
Den 6 juni slog vi två stycken [ryska]dragoner ihjäl och tog posten av dem, som skulle till h. generallöjtnant Robert Bruce; det skedde i Tammela socken.
Blev den 21 augusti av högvälborne herr general Taube kommenderad med tvenne gemena till Åland, och bragte med mig tre stycken fångar av Sibiriska infanteriregementets soldater. En jagade jag efter, och den var officer; samma karlen rövade över hela Åland. Jag satte med alla krafter både över sund och bäckar ifrån Finströms socken, igenom Saltvik, Sunds socken och träffade honom vid Vargata uti Sundskärs kapellgäld. Jag frågade om han ville hava kvarter. Han svarade: ”Du är ensam såväl som jag; få se ho som först varannan beder”. Red så med force uppå mig, jag fattade min pistol och sköt honom en blessyr uti vänstra handen och så i sidan; min pistol for i vädret, allenast det, som jag i handen hade, blev mig kvar, min häst tumlade över ända och jag under hästen. Ryssen red och hade så när stuckit mig, om jag inte fått min fot lös, som låg under hästen. Sedan fäktade vi rätt starkt; på slutet vart han trött och måste be om pardon, fick mig en stor zeratzo eller livpung, full med små kopeker och halvrubelstycken, därtill tvenne manshalsdukar av nättelduk. Honom ledde jag sedan i en bondbastu; utridaren uti Sunds socken tog av honom hans kamisol [väst med ärmar], och där satte han sitt liv till.
Partigängare
Mera att läsa om partigängare och fotdragoner under stora nordiska kriget, läs HÄR.