14125567_10154454177802277_2790507643162787145_o

Hiking 1700

christer Historiskt återskapande, Överlevnad, Stora nordiska kriget, Vandring

14125567_10154454177802277_2790507643162787145_oIn mid August 2016 a group of 8 people hiked the so called Carolean death march in the mountain ranges of Jamtland.  The name comes from when general Armfeldt’s army retreated using this route around the new year 1718-1719, the troops were surprised by a snow storm and 3000 men froze to death. This is the biggest distaster that has affected Sweden with more deaths than on the ship Estonia in 1994 or the number of Swedes lost in the tsunami in Thailand 2004.

The purpose with the hike was to test travelling in a historical manner and to experience how clothes and equipment works when one is at the mercy of the forces of nature.

The premise for the hike was to walk between Tydal in Norway and Handöl in Sweden. The trip measure approximately 60 kilometers and we walked for three days with overnight stays at the mountain stations Storerikvollen and Blåhammaren. We chose to sleep indoors to minimise our packing and as this is to be considered as historically correct, see for instance Linné’s Lapplandsresa 1732. One either found lodgings with settlers or Samis, or slept out of doors. 

295x400_4

Carl von Linnaeus in sami clothing

The weather during the hike was initially warm and sunny (perhaps even too warm with degrees above 20 C) and later alternating with some precipitation. On the bare mountain it was also colder and more windy than in the valleys.

The result of our experiment:

One experience is that it is good to have one material in a piece of clothing, that is to not have different materials in the shell and in the lining. It’s quite common with the outer shell of a coat being in wool and the lining being in linen. With a linen shirt next to the skin sweat and moisture must go two layers of linen before being ventilated out through the wool. Our experience is that it’s probably better to line the woolen coat with a thinner wool and wear a linen or hemp shirt. That is, to use as pure materials as possible to increase both heat capacity and breathability. Another alternative could be to alltogether omit the lining in the coat.

14086380_10154454177007277_1431380354971470694_o

Period clothing and equipment early 1700

During one of the days one half of the group went off trail outside the existing and marked hiking trails. We climbed the Blåhammar mountain up to the mountainstation at 1000 meters altitude. Up on the steep mountain side the terrain consisted of swamps and small birch trees. We were so exhausted that we almost didn’t make it up to the top and this shows basically how physically demanding it probably was traveling in large parts of northern Sweden before the road network was expanded. So this became a very realistic exercise and one of the participants even lost the heel of one of his shoes in the mire.

14053737_10154454177562277_5571884400042109815_o

Of trail up on the Blåhammaren mountain

During the march, we also tried to find artifacts from the carolean march in 1719. We searched the rivers and slopes but no historical objects could be found. Most likely are any remaining items hidden below ground or have sunken in the sediment of the streams.

Nature has thus hidden any remains from the distaster well.

14067945_10154454177447277_1080773446332312100_o

Traces of an lost army, Enan river

Here down below follow some pictures from our adventures in Jämtland county of Sweden and Trönderlag county of Norway.

1. Duved skans, starting point for general Armfeldts campaign to Trondheim in 1718.

14053726_10154454171177277_8439914882138269406_o

Duved skans was situated at the peninsula in the mid left of the picture

14124932_10154454171192277_1066898555150232658_o

Duved memorial, Åreskutan in the background

2. Forra river, the famous light infantry captain Peter Longström was shoot dead here in an norwegian ambush in november 1718.

14107842_10154454171537277_1276135816894115351_o

Captain Longström´s deathplace

13987553_10154454171602277_4558219798898988059_o

The Longström memorial in Forra

3. Holtalen church, the swedish troops held their last church service here before the retreat over the mountains back to Jämtland. The church is today located at the Sverresborg folklore museum in Trondheim.

14054512_1313282822016451_6383532300944478810_o

Holtalen medival stave church

13996300_10154454175267277_6782789726159986302_o

Inside the church

4. Storaunstuggun in Tydal, general Armfeldt had his headquarter here some days before the death march. The right side of the house is from mid 1600.

13934740_1046216542152441_3077064734658974273_n

Storaunstuggun

14022220_10154043951788621_4408736453977116178_n

From the local paper

14021554_10154454176862277_5207451504712069015_n

Peacefull rooms

14079975_10154454176817277_5353995974218379171_n

Past memories

14067945_10154454176757277_216599389913891286_o

Icon of general Armfeldt?

14021700_10154180825303889_7975294632521180826_n

Hardcore fire making with a striker

14125631_10154454176947277_1218067970993559025_o

Breakfast time

14021470_10154454176957277_3288550481807444964_n

Sleeping friends

5. The marsch between Tydal-Handöl (Tydal-Storerikvollen-Blåhammaren-Storulvån-Handöl)

14067972_10154454177152277_1955500951030491683_o

The march starts in the woodlands under the Öyfjället

14068351_10153645551622163_6340124283859858782_o

Svensktjärnen, swedish troops rested here the first night in the snow storm

14054324_10153645552062163_7687962430634884692_o

Woodland terrain

14068415_10153645554977163_3710231632453929986_o

Up in the alpine terrain

14095822_10154180825398889_6911727915732668202_n

Rest under the Öyfjället

14040141_10154180825508889_8609221503723026551_n

Trail markings

14053975_10154180825733889_4421958487219571086_n

Snasahögarna and Sweden in the background

14054344_10153645555527163_7712031180914055770_o

A reindeer

14115632_10154180825778889_4522916916184909792_o

Breakfast at Storerikvollen

14107782_10153645556107163_85550798797997239_o

View over Essandsjön, the second nights camp location for the swedish army

14053924_10154454177407277_5848470081014467219_o

A windfull place for rest

14054111_10154180825918889_7012081257195350041_n

Enan river, the swedish border

14115554_10154454177442277_7702714202575990881_o

Dead tired caroleon

14067997_10154454177582277_8903304522735094881_o

The third nights camp location for the swedish army under the Blåhammaren mountain

14034895_10154180826083889_1667634280467578256_n

Sunset view from Blåhammaren

14066475_10154454177842277_8382450814296427011_o

A horizon of blue mountains

6. Handöl church, here was the end of the march. There is a massgrave for 600 caroleons close to the church. These men managed to survive the snowstorm but then died in the Handöl village.

14039898_10154032319678621_5881618144497725082_n

The medival church in Handöl

14124975_10154454178297277_2688727731115247225_o

Church service with pastor Idman

14086275_10154454178302277_1820708129182832354_o

The Handöl memorial

Kartan i fält under 1700 talet

Johan Käll Historik, Historiskt återskapande, Vandring

Under 1700-talet var välritade kartor inte längre en nymodighet. Lantmäteriet inrättades redan 1628 och hade på 1700-talet således nästan 100 år på nacken. Kartor användes mer och mer av armén, men hur användes de? Framför allt, hur transporterades de?

Lantmätare i mitten av 1700-talet

Lantmätare i mitten av 1700-talet som organiserar riket

Hur många kartor som fanns och vilka som hade tillgång till dem är inte lätt att veta. Med kopparstickets införande blev det dock lättare att massproducera viktigare kartor och det låter troligt att man lät göra relevanta kartor som förberedelse till fälttåg. De gamla kartor vi har kvar från generalstaben och lanmäteriverket visar sig däremot ofta vara handritade. De är för det mesta färglagda, för hand eftersom detta var hur alla kartor färglades under denna tid.

FW91_French_military_map_case_mid_18th_Century_psd

fransk kartbehållare. Mitten av 1700

Kartor fanns i större skalor såväl som mindre ner på sockenägonivå. Dessa var säkert inte relevanta för krigsbruk dock då de bara reglerade ägorna för olika gårdar.

Nåväl, till kartorna.

När jag började titta lite på kartorna som man använde i fält dök genast ett grundläggande problem upp: Hur transporterades de? Den första tanken som dök upp var att de bör ha varit rullade, eftersom vikta kartor tenderar att bli suddiga och/eller gå sönder i vecken. Även om kartorna blivit lite vanligare och billigare var de fortfarande värda en hel del. Det verkar som att vissa var rullade, det finns till exempel kartbehållare vari kartorna torde varit rullade; som denna franska kartbehållare från mitten av 1700-talet. Andra var vikta.

Under 1700 talet blir en sorts kartor som kallas ’folding maps’ vanligare. Dessa var helt enkelt gjorda för att vikas ihop och bäras med sig. På denna tid är pappret gjort av linnelump, inte cellulosafibrer som nu. Detta papper var i sig mer resistent än moderna papper och fick inte vikskador på samma sätt.

Tidiga folding maps var också ofta skurna i bitar och upplimmade på ett förstärkande grovt linnetyg. Vikningarna var då där de var uppskurna och sparade kartan från att få detaljer utsuddade i vikningen. Långt ifrån alla folding maps var uppskurna dock. Även kartor som inte var avsedda för att vikas kunde vara förstärkta med linnetyg på baksidan. Linnet i sig ger kartan en större motståndskraft mot slitage och att lösas upp av väta

Fältkartan återskapad

Vi beslöt oss för att pröva lite med en facsimil av en karta från tiden då det begav sig.

generalstabskarta Jämtland 1687

generalstabskarta Jämtland 1687

Vid närmare beskådan såg vi tydliga vikmärken på den. Detta ansåg vi vara indikationer på att kartan varit just vikt. Slitage i vikningen indikerade att den varit vikt under användning.

tydligt veck på facsimilen

tydligt veck på facsimilen

‘Kartan limmades med linne på baksidan.

facsimilkarta med linneförstärkning på baksidan

En linneduk återanvändes som karttyg

När vi vek efter de synliga gamla viken visar kartan uppmarschområdet för karolinska armén under 1718 års Norska fälttåg. Troligen brukades skicket att vika kartor i den karolinska armén. Det utesluter inte att man även kan ha rullat dem, men att vikning förekom är i alla fall troligt.

Kartan vikt efter vecken

Kartan vikt efter vecken

Några svenska kartväskor eller kartcylindrar från 1700-talet har jag inte lyckats hitta, men den gode Anders är kanske nått på spåren här i sin märkliga tubväska.

Vid pennan: Fotdragon Käll

Bokrecension

christer Uncategorized

1502728_10207466367763156_3140818324525394826_o

Sommaren 2015 utkom en bok som vi gärna gör reklam för och det är Gerillakaptenen Peter Långström – Sanningen och myterna om hans liv och död, av Jakob Jakobsson, Anna Guttorp och Joachim Nässil.

Som det framgår av titeln handlar boken om den beryktade partigängaren Peter Långström, som under stora nordiska kriget var chef för ett av de frikompanier som sattes upp i Finland. De första skriftliga noteringarna om Långström härrör från år 1710 då han hade fänriks grad vid Björneborgs regemente. Samma år befordrades han först till löjtnant och sedan till kapten vid Luukkoinens fotdragoner. Därefter följde ett flertal år av strider och strapatser, då ryska armén obönhörligen avancerade västerut. 1714 utrymde  svenska armén hela Finland och fram till 1717 var fotdragonerna de enda kvarvarande svenska trupper i den östra rikshalvan. I november lämnade Långströms fotdragoner Finland och medverkade i Armfelts fälttåg mot Trondheim hösten 1718. Här ändades Peter Långströms liv då han i ett bakhåll föll för ett par norska kulor. Partigängarens, liksom Karl XII:s död, framstår som ett symboliskt slut på svenska stormaktsväldet. Otaliga var de människor som slutade sin bana i samma usla grav.

Det finns ett flertal intressanta noteringar i boken:

Det nämns att Långströms folk var klädda i grå vadmalsrockar, höga stövlar och hattar. Beväpningen utgjordes av värjor, ryttarpistoler och musköter. Några pigor, som flydde från Långströms folk efter raiden mot den norske prästen Nils Muus i Snåsa 1718, anger att de svenska soldaterna var finländare, och att de hade gråa slitna vadmalskläder och “enkel mundering”.

År 1714 bestod kapten Långströms frikompani, utöver kaptenen själv av 1 löjtnant, 6 underofficerare, 1 mönsterskrivare, 1 korpral, 1 trumslagare och 82 gemena, eller sammanlagt 93 man. En generalmönsterrulla från början av 1719 anger att manskapet var mellan 14 och 40 år.

1896820_10152210655812765_3381186911940612964_n

Jag är här för att samla in kontributioner!

Lika orädda som partigängarna var när de gav sig på fienden, lika hänsynslösa kunde de vara mot den egna befolkningen. I boken nämns flera exempel på när fotdragoner agerade som rena rövare och våldsverkare, när de från allmogen tilltvinga sig värdesaker, mat och foder. Därför författade bönderna i Paldamo i Kajanaland i april 1717 en protestskrivelse till svenska kronan, där de klagade på kapten Långströms övervåld; “…han inte bara tar ifrån oss skattepenningar, tionde och gärden, utan också med ett okristligt plundrande och piskande låter sina utsända ta allt som de finner i huset, allt som vi gömt i skogen, kläderna från kroppen utan hänsyn till våra behov, allt hö, alla slädar och tyglar till hästarna, våra enda kor och får och spannmål, som han äter upp eller säljer. Han binder och för våldsamt bort våra enda karlar, samt samlar små gossar och stora karlar från andra socknar och låter dem äta upp våra enda matbitar”. En annan av Långströms soldater, föraren Anders Märäläinen, hade enligt samtida källor gjort sig skyldig till flera små barns död, då de av rädsla hade rusat till skogs och frusit ihjäl när Märäläinen misshandlade deras föräldrar, till flera fall av sex utom äktenskapet, försök till våldtäkt samt uteblivit från nattvarden under tre års tid. Sannolikt var flertalet fotdragoner brutaliserade och psykiskt skadad efter år av krig, vilket bl.a. ovanstående exempel tyder på.

10500322_10152210655727765_3439129315270063013_nghghgh

Fram med silverpokalen!

Boken rekommenderas varmt för läsning och kan beställas från bl.a. Adlibris och Bokus.

Om författarna och bakgrunden till boken kan ni läsa här.

En livstid i fält

christer Historik

battlenarva

Sic transit gloria mundi – slaget vid Narva 1700

Inledning

Fotdragonerna levandegör partigängare, kronojägare och allmogeuppbåd med fokus på stora nordiska kriget (1700-1721). I och med att detta är ett ämne som det inte har skrivits så mycket om så har vi här gjort en historik utifrån äldre publicerad litteratur.

1700-1709

I slutet av år 1700 hade generalmajor Cronhiort fått sin armé samlad till Ingermanland och tågade i början av följande år över gränsen emot staden Ladoga, uppbrännande byar och gårdar, då befolkningen ej kunde förmås att betala brandskatt. Men härens litenhet i förhållande till den vidsträckta gräns, som skulle försvaras, förhindrade varje kraftigare krigsoperation. Längre fram på våren åstadkoms en liten kapareflotta på Ladoga och smärre skärmytslingar pågick sedan vid gränsen med växlande lycka. Under tiden började även befolkningen i Ingermanland på eget bevåg göra plundringståg öfver gränsen och synes bedrivit många våldsamheter på det fientliga området, sålunda uppretande emot sig ryssarnas hämnd. Cronhjort utfärdade i början en förordning i vilken han vid dödsstraff förbjöd dessa böndernas plundringsfärder; men då han begärde konungens stadfästelse på denna förordning, svarade Karl XII från Lais, att han “intet funne att de hafva förtjent något straff härföre, utan ville hafva dem fritt lemnadt att häria och bränna i Ryssland det mesta de kunde”. I stöd av denna kungliga tillåtelse begynte man nu inrätta ordentliga strövkårer, bland vilkas anförare en ingermanländsk bonde, vid namn Kivekäs, förvärvade sig ett sådant rykte, att sedermera, så länge kriget varade, alla finska partigängare (på finska ”sissar”) erhöll samma benämning.

Ingermanland – hembygden

Följande hemsida rekommenderas för att få en bild av svenska Ingermanland runt år 1700. Innehållet handlar om metalldetekterade fynd, som har gjorts vid en gammal vägkrog från svenska tiden.

Sålunda var hela krigets grymma och ödeläggande karaktär strax från början given. Karl XII, som ej ens synes ämnat försvara dessa trakter genom en ordnad krigsföring, ville blott genom ett plundringskrig betäcka sin egen rygg, under tiden han själv i söder förvånade världen med sina hjältebragder.

1710-1712

I augusti 1710 uppehöll sig den blivande generalen Armfelt i trakten vid Nyslott i Savolax. Några kvinnor som hade tagits till fånga av ryssarna men åter frigivna hade kommit över sjön den 16 augusti och visste berätta, att den fientliga styrkan utgjordes av åtta standar, d.v.s. åtta skvadroner eller kavallerikompanier, som hade utsänts från den vid Kexholm liggande armén. De hade uppgett sig vara ute efter fänrik Longström och hans parti.

I april 1711 utsändes två partier med uppgift att spärra farleden till Viborg, tills den svenska örlogseskader, som årligen detacherades till inre delen av finska viken, hade hunnit börja blockaden. Den ena truppen utgjordes av 100 man infanteri och fördes av den ryktbare partigängaren Peter Longström. Den andra bestod av 80 avsuttna dragoner, förda av löjtnant Stigman. Longström lyckades strax efter sin ankomst till Trångsund ta två lojdor och 21 fångar.

Viborgs slott – Svea rikes värn i öster

Överbefälhavaren general Nieroth försökte 1711 ge bondeströvkårerna en fastare militär organisation och till major för de så kallade fotdragonerna utnämndes ingermanländaren Daniel Luukkoinen. Han trupper räknade ca 200-300 man och till kompanichefer utsågs Isak Tillainen, Simon Torakka och Peter Longström. Sistnämnda person var bördig från Savolax medan övriga kom från Ingermanland.

Sammanhållningen mellan fotdragonkompanierna var dock svag. Luukkoinen företog flera djärva tåg till Ingermanland dels sjö-, dels landvägen, varvid han underrättade sig om fiendens förhållanden och tog än fler än färre fångar. Skuggsidan i hans verksamhet var ett ytterst hänsynslöst uppträdande mot bönderna, som av honom och hans manskap betungades med oavlåtliga skjutsningar och på varjehanda sätt förorättades. Förgäves manade honom Nieroth till skonsamhet. I början av augusti 1711 stötte Luukkoinen i spetsen för omkring 130 man emellan Viborg och Petersburg på en överlägsen fientlig styrka, varvid han blev slagen och själv tillfångatagen. Han slogs i bojor, lyckades fly, men blev återigen gripen. Emellertid återvann han senare friheten. Om hans senare äventyr och slutliga öde känner man inte med säkerhet. Han anges som död på hösten 1712.

Fotdragoner överfaller tsarens följe

Zacharias Topelius skriver medryckande om fotdragonernas äventyr på Karelska näset 1710-1713 i Fältskärens berättelser (1900), se kapitlena 5. Partigängare vid gränsen och 6. Örnjakten. Läs gärna dessa stycken som komplement till denna artikel.

1713-1714

Efter slaget vid Pälkäne den 6 oktober 1713 återsamlade kapten Salomon Enberg 70 man av Tavastehus regemente i trakten av Jämsä. Här uppehöll sig även 150 fotdragoner under befäl av kaptenerna Longström och Kariander. Tillsammans oroade de ryska avdelningar som fanns kvar i trakten.

I norra Tavastland och angränsande delar av Savolax fortsatte även under senare delen av vintern och början av våren 1714 därvarande finska avdelningar att genom ständiga överfall oroa fienden. Redan före striden vid Storkyro den 19 februari anföll en finsk avdelning om 1 underofficer och 40 man vid Hirvensalmi en jämnstark rysk styrka och tillfogade den en förlust av 20 döda och 2 fångar. Samtidigt överraskade kapten Longström med sina fotdragoner i trakten av Kangasniemi ett ryskt detachement om 80 man, av vilka 51 dödades och 19 togs tillfånga. I denna strid blev dock Longström själv sårad och hans närmaste man kapten Kariander samt 8 fotdragoner dödades.

Betänkligheter

Sedan major von Essen i slutet av februari återkallats, var kapten Enberg åter ensam med sina 72 man i trakten av Jämsä. Denne höll i slutet av mars på att omringas av en överlägsen fientlig styrka men lyckades undkomma. Strax därefter, den 7 april råkade han dock genom förräderi att bli omringad av en mångdubbelt större rysk styrka vid Limattola i trakten av Saarijärvi. Enberg själv och 3 man togs tillfånga, 1 fänrik och 30 man av hans folk stupade och återstoden skingrades.

Härigenom befriades ryssarna från sina besvärliga fiender i denna trakt men kapten Longström drog sig med sina fotdragoner ner till trakten av Viborg där han genom djärva anfall mot fiendens provianttransporter beredde dem mycket avbräck.

Senare under våren var Longström kommenderad till sydvästra Finland på parti. Löjtnant Sahlman verkställde överfall och samlade 140 soldater som överfördes till Åland och därifrån vidare till general Armfelts här. Löjtnant Salo var i Nyland ute i samma ärende och fick ihop 82 man. Hårt ansatta av tre fientliga kårer bröt han sig väg genom att i Ittis överrumpla och uppriva en trupp på 120 dragoner och undkomma med hela sin skara så när som på 4 man som var sårade. Longström ska ha sprängt en annan av de tre ryska avdelningarna vid lyckade överfall vid Helsinge och Sibbo.

Vid Hangö udd

Därefter opererade han i skärgårdsleden där det togs flera ryska lojdor (transportfartyg). Till en av de mer kända fångarna hör den danske sjöofficeren Vitus Bering, som då var i rysk tjänst. Men han och 24 ryska fångar lyckades hösten 1714 fly till Nyslott till följd av förräderi av en fotdragonernas officerare vid namn Wigant.

Också andra av sissarnas hövdingar, officiellt officerare vid fotdragonerna, vann rykte om sig i gerillakriget. Lars Kärki uppgav sig av konungen fått löfte om adelskap under namnet Kärkisudd – finska ordet för kärki betyder udd – och hans vapenbroder Häikeläinen var även vida känd. Dessa två voro från början sissar och sannolikt ingermanlänningar. Longström utgick från den reguljära armén; han uppges ha varit bondson från Savolax men tjänade sig upp till löjtnant, utmärkte sig som partigängare, blev kapten och kompanichef vid fotdragonerna och förblev friskarehövding till sin död i Norge 1718. Enberg var likaså reguljär officer, och han återgick till armén.

Fotdragoner

Till en annan kategori hör Stefan Löfving och hans gelikar. De kom ensamma eller i smågrupper över från Sverige och verkade som spanare och sabotörer, ibland också som kapare, varvid deras byte vanligtvis utgjordes av ryska lojdor, som forslade förnödenheter utefter sydkusten. Slutligen förekom naturligtvis rena rövarband, som under krigföringens mask plundrade både ryssar och landsmän. Partigängare av alla de slag beredde den civila befolkningen stora svårigheter, dels genom sina utpressningar, dels genom att deras dåd retade ryssarna till repressalier mot allmogen.

1715-1717

Efter det att Armfelts armé hade utrymt Finland så opererade fotdragonerna ensamma i norra Österbotten. Samtidigt uppträdde den välkände Stefan Löfving som partigängare i Åbotrakten.

Plundring

Fotdragonerna utövade ofta övervåld mot lokalbefolkningen om de inte helhjärtat stödde den svenska saken. Samtidigt straffade ryssarna dem brutalt som kunde misstänkas för samröre med fienden. Hösten 1718 avrättades två präster av den anledningen, nämligen Anders Affrén i Storkyro som piskades ihjäl samt Ruth i Maxmo som slutade sitt liv i galgen. Fotdragonerna var ofta sålunda lika hatade som ryssarna av den finska allmogen.

1718-1721

Någon lättnad avseende partigängaväsendet inträffade 1718. Då upphörde nämligen i stort sett de svenska kommenderingarna till södra Finland, och i norr lämnade kapten Longström med 60-70 man landet för att vid general Armfelts armé göra kampanjen i Norge. Men kvar låg kapten Lars Kärki med 60-80 man och kapten Lorens Häikäläinen med ca 40 man.

Bivack i norr

Efter övergången av Nidälven förlade general Armfelt sin armé i nedre Gauldalen. Därifrån avsände han Peter Longström som kurir till Sverige. Åtföljd av 22 man av sitt kompani, alla beridna, gav han sig av för att över Stjördal, Markabydgen och Stene skans nå fram till Duved. Den 24 november då han var på väg från Stjördalen norrut föll han i bakhåll och möttes av eld från en bondehop bakom en förhuggning. Långström segnade dödligt sårad ur sadeln invid stranden av ån Forra, ett tillflöde till Stjördalsälven. Han kastade sin postväska i vattnet, därifrån den senare togs upp av norrmännen. De övriga sissarna trängde lyckligt igenom. Longström dog samma dag.

På uppdrag i Norge

Ytterligare en intressant hemsida handlar om krigskommissarie Johan Henrik Frisenheim. Han var bl.a. aktiv med att samla in förnödenheter till armén under fälltåget mot Trondheim 1718 och träffade då Peter Longström. Liksom många av fotdragonerna var Frisenheim bördig från Ingermanland.

På platsen finns idag två minnesmärken som hedrar kapten Peter Longström och bönderna som sköt honom i Fordalsmarka nära väg 28 (2,5 km öster om Hegra) i Stjördalen.

Källor:

Finlands historia från äldsta tiden intill våra dagar (1874) av Yrje Kosklen

http://www.archive.org/stream/finlandshistoria00yrjouoft/finlandshistoria00yrjouoft_djvu.txt

Kriget i Finland 1713 och Kriget i Finland 1714 (1906 och 1909) av H.E. Uddgren

En spanare under stora ofreden (1926) av Eirik Hornborg

Karolinen Armfelt och kampen om Finland under Stora nordiska kriget (1952) av Eirik Hornborg

Överleva i naturen på 1700-talet

christer Överlevnad

470829_10150969679422277_1454518297_o

Nattkvarter

Inledning

Vid lunchtid den 22 april 1732 lämnade den då 25-årige Carl von Linné Uppsala och red norrut från staden. Målet för resan var Lappland och att där inventera flora och fauna på uppdrag av Kungliga Vetenskapsociteten.

Om sin klädsel skriver han:

Klädren voro altså en liten råk af västgöttyg, utan fåller med små upslag och krage af siag. Byxer helt nätta af skin. Piskperuque. Carpus af bastgrönt, stöfle känger på fotterna. En liten väska af läder ½ alns lång, något kortare i bredden af mentat läder, med ygglor på ena sidan att binda henne fast och hänga henne på sig; uti denna lades 1 skiorta, 2 par halfarmar, 2 natkappor, bläckhorn, penhus microscop, perspectiv. Flörhufva att frij sig för mygg. Detta Protocoll. En hop inhäftat papper att lägga örter uti bägge folio. En kam. Min Ornithologie, Flora Uplandica och Characteres generici. Här-svängarn sat vid sidan, och en liten handbyssa emällan låret och sadelen. En 8kantig käpp på hvilken mensurae utsattes. En plånbok i fickan, med Pas från Cancelliet i Upsala och societetens recomendation.

På detta sätt inleds den dagbok som Carl von Linné författade med anledning av sin resa till Lappland 1732. Som intresserad av överlevnad (på engelska Bushcraft) så är denna reseskildring intressant då den beskriver hur Linné hade rustat sig för sina strapatser i vildmarken men även hur han förflyttade sig och träffade lokalbefolkningen, som utgjordes av samer och nybyggare. Norra Sverige kan vid denna tid i stort liknas med Nordamerika, med indianer och vita nybyggare, med vidsträckta områden med skog och myrmark samt med god tillgång på rovdjur som varg, björn och järv.

295x400_4

Linné i samedräkt med kolt och trolltrumma

Syftet med denna artikel är sålunda att utifrån samtida källor beskriva hur man överlevde i naturen under 1700-talet. De källor som används är förutom Linnés dagbok även kunskaparen Stefan Löfvings memoarer från stora nordiska krigets dagar (1710-talet).

Artikeln har sin grund i projektet Fotdragonerna (www.fotdragoner.se), som fokuserar på att genom historiskt återskapande (på engelska Living History) levandegöra allmogeuppbåd, kronojägare, partigängare och fotdragoner under Karl XII:s tid. På detta sätt vävs historisk kunskap och forskning samman med vår egen samtid.

Överlevnadens grunder

Inom modern överlevnad brukar man prata om att ”den förberedde överlever”. Till att börja med är det viktigt att vara allmänt kunnig på området, t.ex. hur orienterar och förflyttar man sig på bästa sätt, vad man kan dricka och äta i naturen, hur gör man upp eld och hur bygger man ett vindskydd. Då underlättar det givetvis att man har adekvat utrustning för ändamålet t.ex. funktionell klädsel, en vass kniv, tändstickor/eldstål, yxa, kokkärl, en bit snöre och metkrokar. Sedan kan det givetvis vara så att man helt eller delvis saknar utrustning som behövs och då är det viktigt att kunna anpassa sig till situationen. Kajsa Wargs uttryck ”man tager vad man haver” är sålunda lämpligt i sammanhanget. Men över huvud taget så är det viktigt att vara flexibel i en överlevnadssituation och att inte ta några förhastade beslut.

I dagens samhälle har vi tappat mycket av ovan nämnda kompetens men för 100 år sedan var detta i stort var mans kunskap. På landsbygden var man självförsörjande och levde på samma sätt som förfäderna gjort i alla tider. Man kände till sin närmiljö och dess förutsättningar till överlevnad. Den stora faran idag är när viktiga samhällsfunktioner störs eller upphör, t.ex. om elektriciteten försvinner och vi förlorar tillgång till värme, ljus och vatten. Inom några få veckor finns det ingenting att äta och katastrofen är ett faktum. Därför finns det ett värde i att veta hur man överlever utan modern bekvämlighet. Sanningar som gällde i början 1700-talet är sålunda aktuella även 300 år senare.

11245464_10153291557522277_855659512_n

Armfeldts återtåg över Jämtlandsfjällen 1719

Om man ska filosofera på tema överlevnad så är ofta människans värsta fiende sig själv, sitt högmod och lathet. Man tar risker och förringar konsekvenserna av sitt handlande, ”det drabbar inte mig…”. Även i historisk tid finns det flera exempel på när det kan gå riktigt illa. Från Karl XII:s dagar kan nämnas general Armfeldts återtåg över Jämtlandsfjällen runt nyåret 1719. Vid detta tillfälle överraskades en svensk armé av en snöstorm och följden blev att 3000 man frös ihjäl eller avled av allmän utmattning och förfrysningsskador. Här gjorde man sålunda ett medvetet val och tog en risk, som sedan visade sig få katastrofala följder. Undermålig och utsliten klädsel samt brist på mat och ved var också bidragande till utfallet. Så utifrån detta exempel kan konstateras att det är lättare att överleva med mindre grupper än stora truppstyrkor som kräver föda och skydd. Förutsättningarna för överlevnad torde också ha varit bättre om man opererar i sin närmiljö än i ett främmande landskap (högfjället i exemplet ovan).

Allmängiltiga sanningar är sålunda att högmod är människans värsta fiende och att den förberedde överlever.

Överleva på 1700-talsvis

Artikeln kommer här att övergå till en tematisk redovisning av hur källorna beskriver förhållanden rörande klädsel, packning och beväpning, skydd och värme, mat och dryck samt hur man orienterade sig i landskapet. Jag kommer också att förklara och summera dessa resultat.

Exemplet Linnés resa till Lappland 1732

I inledningen till denna artikel framgår hur Carl von Linné var klädd och rustad när han red ut från Uppsala 1732. Klädseln utgjordes av en rock i västgötatyg, nätta byxor av skinn, en grön karpus som huvudbonad, stövlar i läder och i en liten läderväska med fästöglor på sidan förvarades en extra skjorta, två par halvärmar (troligtvis till en väst), två vaktkappor, ”flörhufva att frij sig för mygg” d.v.s. ett myggnät att dra över huvudet, skrivdon och papper, ett mikroskop, en flora samt en plånbok med pass i. Till skydd medföljdes även en här-svängare (troligtvis en värja) samt en liten handbössa, som var fäst vid sadeln.

Under sin resa till Lappland kom Linné att färdas både till häst, till fots och ombord på båtar på olika vattendrag. Resan gick norrut ut efter Bottenhavet upp till Umeå, därefter en vända inåt landet utefter Umeälven bl.a. till Lycksele. På grund av den svåra terrängen med bottenlösa myrar blev han tvungen att vända österut igen och fortsatte sedan norrut. Han följde Luleälven till Jokkmokk och Kvikkjokk samt Padjelanta nationalpark passerades på vägen till norska atlantkusten. Därefter återvände han till Sverige och besökte Torneå lappmark och Österbotten innan han återvände till Uppsala via Åbo.

11225846_10153291527697277_1879652443_n

Bärning av roddbåt mellan vattendrag

Lapplandsresan bjöd på en hel del strapatser vilket belyses av följande stycken:

Straxt äffter begynte Myrar, som mest stodo under vatn, dem måste vi gåh en hel mihl, tänk med vad möda, hvart steg stod upp till knäs, råkade eij på tufor, gick längre. Somliga städs gick diupt under botn, att vij måste vända hela tracten om. Våra kängor voro fulla med kalt vatn, ty kählen låg på sombliga ställen, hade jag skulla utstådt detta för et delictum capitale hade detta straffet varit crudelt, men hvad skall jag nu säja. Jag önskade då aldrig hafva påtagit mig denna resan. Och på det alla elementer skulle vara contraira, rägnade och blåste til. Jag undrade siälf att jag med lifvet kom öfver, doch maxime delastus. Sedan vi sökt den nya lappen allestädes frustra, satte vij oss nider sedan kl var 6 om morgonen, vrida våra våta kläder och torkade vår kropp, fast kalla nordan vädret skadade oss så mycket på ena sidan, som elden brände på den andra, och myggen stucko ad latera [området nordväst om Lycksele, s. 52].

[16 Jul] Gick vij öfver ijsbärget, då vij kom ett stycke fram, fick vij se ett tiokt moln uti osternorr, vij sågom dett både öfvan och undan, omsider kom det åht oss, som en tiok dimba, och giode våra kläder dufvoga, men håret, qvod notabile, helt vått, ja dett förtog för oss så horizonten att vij hvarken sågom sohl äller måne, eij häller de omkring liggande bärg spitsar. Wij wiste nu ej var vij oss vända skullom fruchtandes att råka på den ena sidan neder på kanten, och såsom en lapp för några åhr tillbakas där i lika tillfälle sluta vår comedia, på andra sidan för strömmen, som skuret genom snöen, så diupt att man hisna kunde se nedanföre, vij sågom eij öfver 2ne alnar frå oss. Vij vorom då såsom en olärd siöman, satt uti vilda hafvet, där han inte ser land, och på alla sidor har att fruchta Stenklippor, eih häller hafver compass. Siälfva lapparna tycka sig då hafva hårdaste kamp, när de lika sätt före ställas. Men gaf till lycka, att vij som ingen ledsagare hadom, funom ett renspor, dett någom tillforne betient sig af att föra saker på till Norrige, hvilken vijsade oss vägen [På återvägen till Sverige från norska atlantkusten, s. 121-122].

11245381_10153291525642277_1077509979_n

Fjällvärlden enligt Linné

Under den omväxlande resan bör det ha varit praktiskt med en väska som passade både att surra fast vid hästen liksom att kunna bära med sig över axeln under vandringar till fots. Att han kände till den norrländska myggplågan framgår av det faktum att han tog med sig ett myggnät, vilket torde vara den första skriftliga dokumentationen kring detta föremål. Kanske fick han tips om detta av sin läromästare professor Olof Rudbeck den yngre (1660-1740), som hade gjort samma resa 1695.

Övernattningar verkar till största delen ha skett inomhus hos olika myndighetspersoner, t.ex. den lokala prästen eller hos samer och nybyggare, alt under bar himmel vid behov. Vädret varierade också stort med allt från sol och regn till dimma på kalfjället. Därför var det också praktiskt att kunna förstärka klädseln vid behov, t.ex. med extra ärmar till västen eller nattkappor att svepa om sig med. Karpusen var också en praktisk huvudbonad där man kunde fälla ner kanterna över öron och nacke, för att skydda huvudet mot vind och kyla.

11210210_10153291525532277_1914936686_n

Insidan på en kåta

Av vad som framgår av Linnés reseskildring så verkar han inte själv ha lagat så mycket mat utan mer ha förlitat sig på lokalbefolkningen. Det finns flera beskrivningar om den lokala kosten och att samerna till största delen levde på fisk och ripor samt renkött under höst och vinter. Under sommaren tog man också mjölk från renarna, som man gjorde ost av. Från nybyggarna fanns även möjlighet att byta till sig rovor, mjöl och mjölk. Troligtvis plockade samerna även bär när det fanns att tillgå.

Vad gäller beväpningen så utgjordes den av en handbössa och en värja. I reseskildringen framgår att Linné tvingades använda blankvapnet vid ett tillfälle i Norge. Samerna var rädda för myndighetspersoner då de ibland var ute efter deras s.k. trolltrummor. En samisk vägvisare trodde tydligen att Linné var ute i detta ärende och försökte därför fly när möjlighet gavs. Linné blev då tvungen att dra värjan blankt och hota vägvisaren att slutföra sitt uppdrag. Efter att vägvisaren hade fört han till närmaste granne så rusade han iväg från platsen utan att ta emot någon betalning.

I Linnés resebeskrivning finns också en hel del annan intressant information som rör samernas klädsel, levnadsskick och hur man orienterade sig i landskapet.

Samerna var klädda i en liten rund mössa, kolt och långbyxor. Mössan var sydd i åtta delar med litser av kläde. Kolten eller tröjan hade öppet bröst som kunde knäppas med hakar och hyskor och plagget slutade en bit ner på låret. Byxorna virades fast runt kängorna med kängband. Samerna använde ej några lintyg och använde ej heller strumpor. Istället fyllde man kängorna med gräs. Plagg i läder syddes med senor och vadmalsplagg med hampatråd.

Samerna drack gärna brännvin, som man bytte till sig från norska och svenska handelsmän. Brännvinet förvarades i torkade renmagar och dracks ur små supkoppar av 1/3 skeds storlek.

Annars drack samerna vatten ur fjällbäckar och man hade alltid med sig en kåsa för dessa behov.

Fjällsamerna bodde inte i fasta kåtor som skogssamerna utan trädde istället en duk över några böjda vidjor. Tältduken drogs på slädar av renar.

11212370_10153291525552277_1816687349_n

Packsläde till en tältkåta

Västerbottningar och nybyggare brukade för myggen smörja sig med tjära, fiskister eller annat fett, som förvaras i ett horn på sidan. Men detta brydde sig inte samerna om.

Skogssamernas kompass var enligt följande:

  1. Stora tallar, hvilka på södra sidan hafva flera ramos, på norra inga
  2. Myrstackar, växer gräs på södra sidan och vaccinia, på norra intet
  3. Aspen, cortex raggot på norra, på södra slätt
  4. Torra tallar i kär, usnea nigra a latere sepentrionali excreta

Sålunda läste man av naturen för att kunna avgöra vilken riktning som var norr och söder.

Exemplet Stefan Löfving under stora nordiska kriget

Ytterliggare en källa på tema överlevnad under 1700-talet är Stefan Löfvings dagbok från stora nordiska krigets dagar. Efter slaget vid Poltava 1709 föll svenska stormaktväldet samman och Baltikum och Finland ockuperades av ryska trupper. På 1710-talet gjorde sig Löfving därför känd som en äventyrlig partigängare (spejare) bakom fiendens linjer. I sydöstra Finland var han aktiv med att sammanställa information, samla ihop förkomna soldater och rekryter till svensk krigstjänst samt att störa ryssarna så mycket som möjligt genom att bränna förråd och överfalla patruller och kurirer. Därtill genomförde Löfving även uppdrag i Skåne och på svenska östkusten.

Av Löfvings dagbok framgår att livet som partigängare var mycket hårt, både fysiskt och psykiskt. Ryska patruller kunde dyka upp var och när som helst och ett flertal kamrater stupade vid hans sida. Det gick heller inte att lita på lokalbefolkningen då den pressades hårt av ryssarna att ange orosstiftare. Vid minsta misstanke om samröre med svenska kronan bestraffades hela socknar med mord, brand och allmän förödelse. Livet som partigängare var sålunda i stort att leva ur hand i mun samt att ständigt vara beredd på strid.

??????????????????????

Partigängare – detalj ur karta från mitten av 1700-talet

Trots hot om repressalier var det många ur lokalbefolkningen som i smyg stöttade sina svenska bröder. Löfvings överlevnadsstrategi var sålunda i första hand att söka skydd inomhus, antingen i folks hem eller i deras uthus. Här fanns värme och mat liksom information om fiendens aktiviteter i närområdet.

Vintern 1715 var en särskilt svår tid när Ålands skärgård ockuperades av ryska trupper. Löfving jagades då  av kosacker från ö till ö, och följande stycke ger en bild av dessa strapatser:

Emellertid var jag uti stugan och fick mig en kaka bröd och en liten ost. Där var en stor mängd med bönder, som ditflyktat; dem skaffade jag uti flykten. Sedan marscherade jag med min kamrat ifrån gården, och strax kom fienden och överrumplade bönderna med skjutande och huggande.

Vi höll oss där på holmen till mörka natten; sedan vände jag mina skor bakfram och marscherade hela natten. Sedan anlände vi en holme, gjorde en liten eld och åt vad vi förr bekommit.

Där blev min kamerat vid min sida nerstucken, och jag sprang ifrån ett högt berg neder i sjön, som hade oppspolat. Ryssarna kunde inte komma till mig, icke heller skjuta; jag satt i en bergskreva, tog skorna av mig, ty de frös ihop; där kramade jag mina fötter för köldens skull.

I detsamma var tre stycken kosacker uti bredd med mig, ropande ”Stå Jebonamat!” (Halt! och svordom). Jag steg opp och lade ann; dessa red som hin onde sin väg upp på holmen. Jag steg opp för ett högt berg, bröt några grankvistar under och över mig, låg en halv natt och frös så liv och själ bävade därvid. Steg opp och marscherade till Geta berg två styva milar med bara fötter, ty jag kom intet att byta om mina kläder, hade allenast ett par regarnsstrumpor från Stockholm uppå mig, och skorna måste jag bära under armen för frostens skull, ty de voro små och hopfrusna [s. 95-97]

Även om Löfvings dagbok kan vara något överdriven så framgår det att han hade goda kunskaper i överlevnad, bl.a. vintertid. Ett exempel är när han jagades av fienden och tvingades dyka ner i det iskalla havet. Att han därefter inte frös ihjäl kan kanske förklaras med att yllekläderna värmde något även efter att de hade blivit blöta. Ett annat exempel är när han skär grankvistar för att sova på och dra över sig för att kunna hålla värmen bättre. När möjlighet gavs gjorde han också upp eld för att värma sig.

Vinterlandskap

Vad gäller maten i fält så verkar den ha utgjorts av det man kom över. I exemplet ovan nämns bröd och ost. I och med att Löfving inte bar med sig några kokkärl så bör han till största delen ha levt på kall mat, som var lätt att bära med sig. Han efterlevde sålunda uttrycket “man tager vad man haver” på ett synnerligen flexibelt sätt.

Slutsats

Efter att ha studerat Linnés och Löfvings dagböcker framträder följande överlevnadsmönster under 1700-talet:

  • I möjligaste mån sökte man sig till lokalbefolkningen för att finna skydd, värme, mat och information.
  • I de fall man sov utomhus gjorde man en enkel lega t.ex. av granris och gjorde upp eld för att hålla värmen.
  • Maten i fält utgjordes av “kall mat” t.ex. bröd och ost.
  • Sålunda verkar man ha premierat lätt packning före kokkärl och tältdukar.
  • De viktigaste utrustningsdetaljerna bör ha varit kniv och eldstål.
  • För orientering använde man sig av lokala vägvisare eller läste av naturen.

Tips på litteratur:

Iter Lapponicum, Lappländska resan 1732, del I (2003) av Carl Linnaeus

En spanare under stora ofreden, Stefan Löfvings dagbok över hans äventyr i Finland och Sverige 1710-1720 (1926), sammanställd av Eirik Hornborg

Skogsliv – återupptäck kunskaper för naturnära liv och färder i skogslandet (2010) av Lars Fält och Bo Weslien

Handbok Överlevnad (1988) Armén

Om Nordic Bushcraft se: http://nordicbushcraft.outdrr.com/

Den sprängda husaren

christer Krog

10978673_10152623451987765_8132070789227349993_n

Vi hälsar er välkomna till Den sprängda husaren

Den sprängda husaren är en krog som anordnas flera gånger om året i Stockholmsområdet. Fotdragon Käll, känd som en ivrig plundrare, är en av de drivande krafterna bakom detta då han sett en möjlighet att tjäna pengar på att sälja av victualier istället för att samla in dem till armén. Bonader och andra krigsbyten  hemtagna från Europas oroshärdar pryder väggarna och en stor hund ligger i vägen i skumrasket. Där är alltid fullsatt och patrask och pultroner gnuggar armbågar med patroner och prelater från hela århundradet. Den, polska, sprängda husarens bröstplåt glimmar över den öppna spisen på hedersplats och strax bredvid har spel och dobbelmadamen slagit upp sitt bord med sammetsduk där hon frestar med Glückshaus, Kille, och mondäna kortspel.

10979427_10152936846588889_1591554938_n

Vid spelbordet

Denna gång hade Mor Kikki tagit sig upp för att dricka sin krigsbroder till. Klädd i finaste gåbortkläderna stavade hon sig hjälpligt igenom den senaste resolutionen om värvningar till  HM Drottningens regemente och artilleriregementet, med habel assistans av sin fränka.

Denna gång bedrevs även nummerlotteri. En populär sysselsättning där en hatt (a la mode) och en kaffekanna samt en Semla bortlottades. Stor success utkom av detta då hatten hittade ett tidigare hattlöst huvud.

De Inhyrda musikerna fick också improviserad konkurrens av fryntliga kroggäster med egen pipa. Detta kan eventuellt ha straffat sig då jag hörde att pipspelaren och hans trumslagande vän nu äro inrollerade i kungens armé, tjänstgörande vid spelet.

10966939_10152623184157765_643311531_n

Spelet spelar upp

Krogens syfte är i mångt och mycket att vara en mötesplats på ett informellt sätt där folk som känner varandra kan umgås, och där nya kontakter kan knytas mellan olika nätverk och storvulna planer smidas inför kommande event. Det är dessutom en enkel och informell väg in i 1700-talet för de som känner att de vill testa detta århundrade men inte riktigt vet hur och vilken eventuell grupp som skulle passa deras behov.

10984854_10152936847288889_1465021738_n

På jakt efter drängar att enrollera

Lokalen är ett trevligt 1700-talstorp i Bromma som tar 50 personer. Platserna brukar fyllas snabbt.

Om man är intresserad av detta som event är det enklast att ansluta sig till facebookgruppen för att där få fortlöpande information

Med handen på pennan

Fotdragon Käll

10929010_10152747399229682_2493515937740408990_n

Gemyt i stugan

 

Projekt fjällmarsch 2016

christer Framtiden

121909-bb70a52a3a53494fa31ed3913b1b1264

Karoliner av Carl Gustaf Cederström

Fotdragonerna har som mål att under 2016 vandra den väg som Armfeldts karoliner marscherade årsskiftet 1718/19. Marschrutten går från Tydal i Norge till Handöl i Sverige. Sträckan mäter ca 9 mil och avverkas på 3-4 dagar. Vi tänker oss att vandra någon gång i slutet av sommaren (perioden augusti-september) för bästa väder och minst mygg. Övernattningar blir Stor-Erikvollen på norska sidan av gränsen och Blåhammarens fjällstation på svenska sidan. I sin helhet tar turen ca 1 vecka (nattåget Göteborg-Storlien, Nabotåget till Trondheim, besöka domkyrkan och rustkammaren, åka buss till Tydal, vandra Tydal till Handöl, tåget hem till Göteborg).

Den utrustning vi tänker oss är historiskt korrekt så långt det går samt lätt packning. I och med att övernattnings sker i fjällstugor behöver vi inte bära med några tunga tältdukar. Därmed kan vi också lägga fokus på att ha så korrekt klädsel som möjligt samt testa enskilda persedlars funktionalitet. Här hade det också varit intressant att läsa in sig på ämnet om hur man reste och förflyttade sig på 1700-talet (t.ex. Linnés resa till Lappland 1732) men även hur samerna levde och verkade. På så sätt kan man väva in historisk empiri i marschen 2016.

295x400_4

Carl von Linné i sameskrud efter resan till Lappland 1732

Om fler vill dela vårt fjälläventyr är ni välkomna att kontakta Christer Johansson på chrisjohans@hotmail.com. De krav som gäller är som sagt historiskt korrekt klädsel för tiden vi gestaltar, militär eller civil samt att alla deltagare har kondition att genomföra marschen.

I och med detta drar vi igång projekt Fjällmarsch 2016!

För mer information om karolinernas dödsmarsch, läs här.

För karta över fälttåget 1718/19, se här.

Död på fjället

christer Historiskt återskapande

1544455_10203427082532542_7479980587155234038_n

Svenska lif-compagniet ger fyr

10 januari 2015 medverkade ett par fotdragoner i det publika evenemanget “Karolinervinter” på länsmuseet Jamtli i Östersund.

Tillsammans med ytterligare ett 40-tal historiska deltagare ur Svenska lif-compagniet levandegjorde vi de dramatiska händelser, som utmynnade i att 3000 man ur general Armfeldts armé frös ihjäl på fjället nyåret 1719.

Arrangör var Jämtlands fältartilleri, som på hjärtligt manér tog hand om oss sörlänningar med stor gästfrihet.

Några av höjdpunkterna var att få se fynden från karolinergraven i Handöl samt Gönil´s utmärkta mat bl.a. färskt tunnbröd och älgsoppa i gästgiveriet. Och att få verka i ett vinterlandskap gjorde också sitt till att skapa en magisk atmosfär.

10923501_329262173945583_430666534429706355_n

Norska skidlöpare föröver, lägg an!

Fotdragonernas Jämtlandstur var en del i förberedelserna inför att vandra karolinernas dödsmarsch från Tydal i Norge till Handöl i Sverige. Givetvis kommer vi att gå i historisk klädsel från tiden vi gestaltar. Marschen är planerad att genomföras under sensommaren 2016.

10858532_932479043429794_3841876234404760958_n

Norskt och svenskt kvinnfolk från gränsbygden

Bilderna ovan är tagna av T. Sjöblom och  R.O. Berndt

Med svenska brev till Fredrikstens fästning

christer Vandring

1794762_10152791971847277_213937322353802885_nSödra Norge, vårvintern 1716:

Halt! Wer da!, anropar en norsk vaktpost. Ur skuggorna lösgör sig en person som är klädd i enkla bondekläder, och med händerna sträckta över huvudet. ”Jag är en svensk desertör som för med mig depescher från svenska högkvarteret. Och jag vill träffa vakthavande officer i detta ärende!” De norska soldaterna tittar på varandra med misstänksamma blickar men låter sedan skicka efter en vaktpatrull.

Tiden går sakta medan den kvarvarande soldaten iakttar den svenske överlöparen. Vem är denna karl, tänker han. Han studerar svenskens anletsdrag, klädsel och ränsel. Den allmänna känslan är att det är en kvick och farlig person. Bäst att inte flacka med blicken ens för ett ögonblick.

Efter halvannan timma anländer den norska vaktpatrullen, som visiterar överlöparen. Därefter marscherar de tillsammans upp mot Fredrikstens fästning…

Ungefär 300 år senare rör sig en patrull fotdragoner i samma område:

Helgen 11-12 oktober 2014 följde vi den vägsträcka som går från Ed i Dalsland nordväst upp mot norska gränsen. På flera ställen finns den gamla vägsträckan kvar, som karolinerna marscherade 1716 och 1718. I stort är detta också ett fantastiskt naturområde med skogar, myrar och öppna bergsytor. Har man tur kan man stöta på någon av de vargar som lever här. Därtill finns också ett flertal kulturlämningar efter åkerlyckor och grunder efter övergivna torp och små gårdar. Känslan av det tidiga 1700-talet finns kvar i landskapet.

10698701_10152791971117277_1603015823943656745_n

På den gamla karolinervägen till Norge

På vår tur utgick vi från gården Klevmarken, som är ett av de äldsta boställena i området. I början av 1700-talet bodde här Halvord Bryngelsson, som gjorde tjänst åt svenska armén som partigängare. Under kampanjen 1716 fick han flera uppdrag som kurir mellan de svenska trupperna i Dalsland och huvudarmén i Kristiania (dagens Oslo). Troligtvis var Bryngelsson dubbelagent då flera av de brev som han transporterade finns bevarade på danska Riksarkivet. Detta innebär att breven togs till Fredrikstens fästning, öppnades, skrevs av, limmades ihop och sedan skickades vidare till den svenska sidan. Dock kan det vara så att informationen var ”vinklad” för att lura norrmännen. I alla fall var Halvord Bryngelssons tjänster uppskattade av Karl XII och därför fick han kronohemmanet Klevmarken i gåva för all evinnerlig tid. Hur vi tänker oss hur Bryngelsson lämnade breven vid Fredrikstens fästning framgår av inledningen ovan.

10177528_10152791972232277_169576646685999412_n

Karl XII:s dödsplats vid Fredrikstens fästning

Från Klevmarken gick vi på skogsvägen västerut och följde den gamla karolinervägen fram till ödetorpet Nordkas. Här vek vi av söderut och på en knappt synbar stig strävade vi oss fram till torpet Bastedalen. Detta ställe är fantastiskt mysigt och öppet för allmänheten året om. I torpet finns några sängar och bord samt vedspis och ved. Sålunda allt vad en trött vandringsman kan önska. Efter en gästabudsafton på Bastedalen återvände vi till Klevmarken och avslutade resan med en tur till Fredrikstens fästning i Norge. Därav hade vi också återupplevt några av de miljöer som Halvord Bryngelsson bevistade 1716.

1898129_10152791971417277_3719597890141920849_n

Gästabud på Bastedalen

Mer att läsa om Halvord Bryngelsson, läs här.

Sommaren 2014

christer Vandring

10608790_782269558491319_762168214909618616_o

Fotdragoner vid Storkyro

Under  sommaren har fotdragonerna gjort aktiv tjänst vid två tillfällen, dels på Upplandskusten (Marma 1719) och dels i Österbotten (slaget vid Storkyro 1714).

Marma-eventet gick av stapeln Kristi himmelfärdshelgen 29-31 maj. Helgen inleddes med ett slutet krigsspel där svenska sidan opererade på en del av Marma skjutfält och en del där ryska armén opererade. Svenska trupperna gick under denna del av spelet in på ryska sidan och samlade in eller brände upp ett antal förråd som fanns lagrade i olika bodar. Under kvällen tryckte de ryska trupperna på och gick in på svenska sidan, bl.a. lyckades de upptäcka och plundra fotdragonernas förpostläger. Under dagen därpå skedde ytterligare en attack mot svenska huvudlägret men därefter så ryckte svenskarna söderut och nedkämpade fienden i två olika separata strider.

För fotdragonernas del så var helgen i Marma mycket lyckad och spännande. Våra två rotepar (4 man) genomförde ett flertal långdistanspatruller med syfte att spana på fienden och förstöra olika spannmålslager. Därtill lyckades vi också att locka en rysk anfallskolonn in i ett bakhåll där ett flertal fiender fick bita i gräset. Med våra jaktbössor sköt vi välriktade skott medan ryssarna sköt på måfå mot våra diffusa skuggor i skogen. Under slutstriden opererade vi också i fiendens flank och understödde de svenska trupperna som framryckte på en väg. Därav blev fienden succesivt tvungen att retirera och blev sedan helt slagen i grunden. Bytet blev stort och vi tog ett flertal fångar.

10373655_10152479868792277_2130267986777810041_n

Brännande av förråd i Marma by

I och med att det regnade nästan hela tiden under helgen så fick vi möjlighet att testa vår utrustning till det yttersta. Man kan konstatera att yllekläderna är funktionella då de båda skyddar mot regn och har värmande effekt när de är våta. Även våra gevär fungerade förvånansvärt bra om man bara skyddade krutet i fängpannan, t.ex. genom att ha låset under armen. Dock slet regnet mycket på våra vapen så vapenvården när vi kom hem slog nog alla rekord. Var som ett rengöra ett jordfynd typ. Så nackdelen med regn under 1700-talskrig var kanske snarare att utrustningen slets ner mer snabbare än vanligt än att krutet blev vått.

Fotdragon Lindkvist har skrivit en målande beskrivning av Marma-eventet på sin blogg:

Vårt andra event var återskapandet av slaget vid Storkyro 1714 lördagen den 9 augusti. Här opererade fotdragonerna med tre rotepar (6 man) och vi hade glädjen (om man får säga så) att tjänstgöra på den ryska sidan tillsammans med några ukrainska kosacker och en söt rysk flicka som var beväpnad med en stor flintlåspistol.

Under slaget störde vi den svenska linjen i flanken och hugg sedan in i ryggen när linjen bröt samman. Därefter plundrade vi grundligt bygden vilket orsakade mycket gråt och skrik hos kvinnorna och barnen. Samtliga män hade i princip stupat under det föregående slaget.

10548240_10152217806442163_8251054336161085764_o

“Hmmm, få se om här finns något av värde…”

Helgen i Storkyro var mycket lyckad och det var bl.a. trevligt att få lära känna nya vänner från Ukraina. Intressant att nämna i sammanhanget är att denna grupp levandegör Jönköpings regemente inför slaget vid Poltava 1709. Sålunda ett stycke svensk historia i Ukraina. I fältlägret förbrödrades vi till sena natten med mången skål och glada visor .

Här följer en film från återskapandet av slaget:

https://www.youtube.com/watch?v=Xj1HYN0C3WQ&feature=youtu.be

Bilderna i texten ovan är tagna av Polina Shtern, Christer Johansson, Magnus Johnsson och Marina Schykova.

Dragonski

“Drabantski!” – kosacker och fotdragoner