Överleva i naturen på 1700-talet

Inledning

Vid lunchtid den 22 april 1732 lämnade den då 25-årige Carl von Linné Uppsala och red norrut från staden. Målet för resan var Lappland och att där inventera flora och fauna på uppdrag av Kungliga Vetenskapsociteten.

Om sin klädsel skriver han:

Klädren voro altså en liten råk af västgöttyg, utan fåller med små upslag och krage af siag. Byxer helt nätta af skin. Piskperuque. Carpus af bastgrönt, stöfle känger på fotterna. En liten väska af läder ½ alns lång, något kortare i bredden af mentat läder, med ygglor på ena sidan att binda henne fast och hänga henne på sig; uti denna lades 1 skiorta, 2 par halfarmar, 2 natkappor, bläckhorn, penhus microscop, perspectiv. Flörhufva att frij sig för mygg. Detta Protocoll. En hop inhäftat papper att lägga örter uti bägge folio. En kam. Min Ornithologie, Flora Uplandica och Characteres generici. Här-svängarn sat vid sidan, och en liten handbyssa emällan låret och sadelen. En 8kantig käpp på hvilken mensurae utsattes. En plånbok i fickan, med Pas från Cancelliet i Upsala och societetens recomendation.

På detta sätt inleds den dagbok som Carl von Linné författade med anledning av sin resa till Lappland 1732. Som intresserad av överlevnad (på engelska Bushcraft) så är denna reseskildring intressant då den beskriver hur Linné hade rustat sig för sina strapatser i vildmarken men även hur han förflyttade sig och träffade lokalbefolkningen, som utgjordes av samer och nybyggare. Norra Sverige kan vid denna tid i stort liknas med Nordamerika, med indianer och vita nybyggare, med vidsträckta områden med skog och myrmark samt med god tillgång på rovdjur som varg, björn och järv.

Syftet med denna artikel är sålunda att utifrån samtida källor beskriva hur man överlevde i naturen under 1700-talet. De källor som används är förutom Linnés dagbok även kunskaparen Stefan Löfvings memoarer från stora nordiska krigets dagar (1710-talet).

Artikeln har sin grund i projektet Fotdragonerna (www.fotdragoner.se), som fokuserar på att genom historiskt återskapande (på engelska Living History) levandegöra allmogeuppbåd, kronojägare, partigängare och fotdragoner under Karl XII:s tid. På detta sätt vävs historisk kunskap och forskning samman med vår egen samtid.

Överlevnadens grunder

Inom modern överlevnad brukar man prata om att ”den förberedde överlever”. Till att börja med är det viktigt att vara allmänt kunnig på området, t.ex. hur orienterar och förflyttar man sig på bästa sätt, vad man kan dricka och äta i naturen, hur gör man upp eld och hur bygger man ett vindskydd. Då underlättar det givetvis att man har adekvat utrustning för ändamålet t.ex. funktionell klädsel, en vass kniv, tändstickor/eldstål, yxa, kokkärl, en bit snöre och metkrokar. Sedan kan det givetvis vara så att man helt eller delvis saknar utrustning som behövs och då är det viktigt att kunna anpassa sig till situationen. Kajsa Wargs uttryck ”man tager vad man haver” är sålunda lämpligt i sammanhanget. Men över huvud taget så är det viktigt att vara flexibel i en överlevnadssituation och att inte ta några förhastade beslut.

I dagens samhälle har vi tappat mycket av ovan nämnda kompetens men för 100 år sedan var detta i stort var mans kunskap. På landsbygden var man självförsörjande och levde på samma sätt som förfäderna gjort i alla tider. Man kände till sin närmiljö och dess förutsättningar till överlevnad. Den stora faran idag är när viktiga samhällsfunktioner störs eller upphör, t.ex. om elektriciteten försvinner och vi förlorar tillgång till värme, ljus och vatten. Inom några få veckor finns det ingenting att äta och katastrofen är ett faktum. Därför finns det ett värde i att veta hur man överlever utan modern bekvämlighet. Sanningar som gällde i början 1700-talet är sålunda aktuella även 300 år senare.

Om man ska filosofera på tema överlevnad så är ofta människans värsta fiende sig själv, sitt högmod och lathet. Man tar risker och förringar konsekvenserna av sitt handlande, ”det drabbar inte mig…”. Även i historisk tid finns det flera exempel på när det kan gå riktigt illa. Från Karl XII:s dagar kan nämnas general Armfeldts återtåg över Jämtlandsfjällen runt nyåret 1719. Vid detta tillfälle överraskades en svensk armé av en snöstorm och följden blev att 3000 man frös ihjäl eller avled av allmän utmattning och förfrysningsskador. Här gjorde man sålunda ett medvetet val och tog en risk, som sedan visade sig få katastrofala följder. Undermålig och utsliten klädsel samt brist på mat och ved var också bidragande till utfallet. Så utifrån detta exempel kan konstateras att det är lättare att överleva med mindre grupper än stora truppstyrkor som kräver föda och skydd. Förutsättningarna för överlevnad torde också ha varit bättre om man opererar i sin närmiljö än i ett främmande landskap (högfjället i exemplet ovan).

Allmängiltiga sanningar är sålunda att högmod är människans värsta fiende och att den förberedde överlever.

Överleva på 1700-talsvis

Artikeln kommer här att övergå till en tematisk redovisning av hur källorna beskriver förhållanden rörande klädsel, packning och beväpning, skydd och värme, mat och dryck samt hur man orienterade sig i landskapet. Jag kommer också att förklara och summera dessa resultat.

Exemplet Linnés resa till Lappland 1732

I inledningen till denna artikel framgår hur Carl von Linné var klädd och rustad när han red ut från Uppsala 1732. Klädseln utgjordes av en rock i västgötatyg, nätta byxor av skinn, en grön karpus som huvudbonad, stövlar i läder och i en liten läderväska med fästöglor på sidan förvarades en extra skjorta, två par halvärmar (troligtvis till en väst), två vaktkappor, ”flörhufva att frij sig för mygg” d.v.s. ett myggnät att dra över huvudet, skrivdon och papper, ett mikroskop, en flora samt en plånbok med pass i. Till skydd medföljdes även en här-svängare (troligtvis en värja) samt en liten handbössa, som var fäst vid sadeln.

Under sin resa till Lappland kom Linné att färdas både till häst, till fots och ombord på båtar på olika vattendrag. Resan gick norrut ut efter Bottenhavet upp till Umeå, därefter en vända inåt landet utefter Umeälven bl.a. till Lycksele. På grund av den svåra terrängen med bottenlösa myrar blev han tvungen att vända österut igen och fortsatte sedan norrut. Han följde Luleälven till Jokkmokk och Kvikkjokk samt Padjelanta nationalpark passerades på vägen till norska atlantkusten. Därefter återvände han till Sverige och besökte Torneå lappmark och Österbotten innan han återvände till Uppsala via Åbo.

Lapplandsresan bjöd på en hel del strapatser vilket belyses av följande stycken:

Straxt äffter begynte Myrar, som mest stodo under vatn, dem måste vi gåh en hel mihl, tänk med vad möda, hvart steg stod upp till knäs, råkade eij på tufor, gick längre. Somliga städs gick diupt under botn, att vij måste vända hela tracten om. Våra kängor voro fulla med kalt vatn, ty kählen låg på sombliga ställen, hade jag skulla utstådt detta för et delictum capitale hade detta straffet varit crudelt, men hvad skall jag nu säja. Jag önskade då aldrig hafva påtagit mig denna resan. Och på det alla elementer skulle vara contraira, rägnade och blåste til. Jag undrade siälf att jag med lifvet kom öfver, doch maxime delastus. Sedan vi sökt den nya lappen allestädes frustra, satte vij oss nider sedan kl var 6 om morgonen, vrida våra våta kläder och torkade vår kropp, fast kalla nordan vädret skadade oss så mycket på ena sidan, som elden brände på den andra, och myggen stucko ad latera [området nordväst om Lycksele, s. 52].

[16 Jul] Gick vij öfver ijsbärget, då vij kom ett stycke fram, fick vij se ett tiokt moln uti osternorr, vij sågom dett både öfvan och undan, omsider kom det åht oss, som en tiok dimba, och giode våra kläder dufvoga, men håret, qvod notabile, helt vått, ja dett förtog för oss så horizonten att vij hvarken sågom sohl äller måne, eij häller de omkring liggande bärg spitsar. Wij wiste nu ej var vij oss vända skullom fruchtandes att råka på den ena sidan neder på kanten, och såsom en lapp för några åhr tillbakas där i lika tillfälle sluta vår comedia, på andra sidan för strömmen, som skuret genom snöen, så diupt att man hisna kunde se nedanföre, vij sågom eij öfver 2ne alnar frå oss. Vij vorom då såsom en olärd siöman, satt uti vilda hafvet, där han inte ser land, och på alla sidor har att fruchta Stenklippor, eih häller hafver compass. Siälfva lapparna tycka sig då hafva hårdaste kamp, när de lika sätt före ställas. Men gaf till lycka, att vij som ingen ledsagare hadom, funom ett renspor, dett någom tillforne betient sig af att föra saker på till Norrige, hvilken vijsade oss vägen [På återvägen till Sverige från norska atlantkusten, s. 121-122].

Under den omväxlande resan bör det ha varit praktiskt med en väska som passade både att surra fast vid hästen liksom att kunna bära med sig över axeln under vandringar till fots. Att han kände till den norrländska myggplågan framgår av det faktum att han tog med sig ett myggnät, vilket torde vara den första skriftliga dokumentationen kring detta föremål. Kanske fick han tips om detta av sin läromästare professor Olof Rudbeck den yngre (1660-1740), som hade gjort samma resa 1695.

Övernattningar verkar till största delen ha skett inomhus hos olika myndighetspersoner, t.ex. den lokala prästen eller hos samer och nybyggare, alt under bar himmel vid behov. Vädret varierade också stort med allt från sol och regn till dimma på kalfjället. Därför var det också praktiskt att kunna förstärka klädseln vid behov, t.ex. med extra ärmar till västen eller nattkappor att svepa om sig med. Karpusen var också en praktisk huvudbonad där man kunde fälla ner kanterna över öron och nacke, för att skydda huvudet mot vind och kyla.

Av vad som framgår av Linnés reseskildring så verkar han inte själv ha lagat så mycket mat utan mer ha förlitat sig på lokalbefolkningen. Det finns flera beskrivningar om den lokala kosten och att samerna till största delen levde på fisk och ripor samt renkött under höst och vinter. Under sommaren tog man också mjölk från renarna, som man gjorde ost av. Från nybyggarna fanns även möjlighet att byta till sig rovor, mjöl och mjölk. Troligtvis plockade samerna även bär när det fanns att tillgå.

Vad gäller beväpningen så utgjordes den av en handbössa och en värja. I reseskildringen framgår att Linné tvingades använda blankvapnet vid ett tillfälle i Norge. Samerna var rädda för myndighetspersoner då de ibland var ute efter deras s.k. trolltrummor. En samisk vägvisare trodde tydligen att Linné var ute i detta ärende och försökte därför fly när möjlighet gavs. Linné blev då tvungen att dra värjan blankt och hota vägvisaren att slutföra sitt uppdrag. Efter att vägvisaren hade fört han till närmaste granne så rusade han iväg från platsen utan att ta emot någon betalning.

I Linnés resebeskrivning finns också en hel del annan intressant information som rör samernas klädsel, levnadsskick och hur man orienterade sig i landskapet.

Samerna var klädda i en liten rund mössa, kolt och långbyxor. Mössan var sydd i åtta delar med litser av kläde. Kolten eller tröjan hade öppet bröst som kunde knäppas med hakar och hyskor och plagget slutade en bit ner på låret. Byxorna virades fast runt kängorna med kängband. Samerna använde ej några lintyg och använde ej heller strumpor. Istället fyllde man kängorna med gräs. Plagg i läder syddes med senor och vadmalsplagg med hampatråd.

Samerna drack gärna brännvin, som man bytte till sig från norska och svenska handelsmän. Brännvinet förvarades i torkade renmagar och dracks ur små supkoppar av 1/3 skeds storlek.

Annars drack samerna vatten ur fjällbäckar och man hade alltid med sig en kåsa för dessa behov.

Fjällsamerna bodde inte i fasta kåtor som skogssamerna utan trädde istället en duk över några böjda vidjor. Tältduken drogs på slädar av renar.

Västerbottningar och nybyggare brukade för myggen smörja sig med tjära, fiskister eller annat fett, som förvaras i ett horn på sidan. Men detta brydde sig inte samerna om.

Skogssamernas kompass var enligt följande:

1. Stora tallar, hvilka på södra sidan hafva flera ramos, på norra inga
2. Myrstackar, växer gräs på södra sidan och vaccinia, på norra intet
3. Aspen, cortex raggot på norra, på södra slätt
4. Torra tallar i kär, usnea nigra a latere sepentrionali excreta

Sålunda läste man av naturen för att kunna avgöra vilken riktning som var norr och söder.

Exemplet Stefan Löfving under stora nordiska kriget

Ytterliggare en källa på tema överlevnad under 1700-talet är Stefan Löfvings dagbok från stora nordiska krigets dagar. Efter slaget vid Poltava 1709 föll svenska stormaktväldet samman och Baltikum och Finland ockuperades av ryska trupper. På 1710-talet gjorde sig Löfving därför känd som en äventyrlig partigängare (spejare) bakom fiendens linjer. I sydöstra Finland var han aktiv med att sammanställa information, samla ihop förkomna soldater och rekryter till svensk krigstjänst samt att störa ryssarna så mycket som möjligt genom att bränna förråd och överfalla patruller och kurirer. Därtill genomförde Löfving även uppdrag i Skåne och på svenska östkusten.

Av Löfvings dagbok framgår att livet som partigängare var mycket hårt, både fysiskt och psykiskt. Ryska patruller kunde dyka upp var och när som helst och ett flertal kamrater stupade vid hans sida. Det gick heller inte att lita på lokalbefolkningen då den pressades hårt av ryssarna att ange orosstiftare. Vid minsta misstanke om samröre med svenska kronan bestraffades hela socknar med mord, brand och allmän förödelse. Livet som partigängare var sålunda i stort att leva ur hand i mun samt att ständigt vara beredd på strid.

Trots hot om repressalier var det många ur lokalbefolkningen som i smyg stöttade sina svenska bröder. Löfvings överlevnadsstrategi var sålunda i första hand att söka skydd inomhus, antingen i folks hem eller i deras uthus. Här fanns värme och mat liksom information om fiendens aktiviteter i närområdet.

Vintern 1715 var en särskilt svår tid när Ålands skärgård ockuperades av ryska trupper. Löfving jagades då  av kosacker från ö till ö, och följande stycke ger en bild av dessa strapatser:

Emellertid var jag uti stugan och fick mig en kaka bröd och en liten ost. Där var en stor mängd med bönder, som ditflyktat; dem skaffade jag uti flykten. Sedan marscherade jag med min kamrat ifrån gården, och strax kom fienden och överrumplade bönderna med skjutande och huggande.

Vi höll oss där på holmen till mörka natten; sedan vände jag mina skor bakfram och marscherade hela natten. Sedan anlände vi en holme, gjorde en liten eld och åt vad vi förr bekommit.

Där blev min kamerat vid min sida nerstucken, och jag sprang ifrån ett högt berg neder i sjön, som hade oppspolat. Ryssarna kunde inte komma till mig, icke heller skjuta; jag satt i en bergskreva, tog skorna av mig, ty de frös ihop; där kramade jag mina fötter för köldens skull.

I detsamma var tre stycken kosacker uti bredd med mig, ropande ”Stå Jebonamat!” (Halt! och svordom). Jag steg opp och lade ann; dessa red som hin onde sin väg upp på holmen. Jag steg opp för ett högt berg, bröt några grankvistar under och över mig, låg en halv natt och frös så liv och själ bävade därvid. Steg opp och marscherade till Geta berg två styva milar med bara fötter, ty jag kom intet att byta om mina kläder, hade allenast ett par regarnsstrumpor från Stockholm uppå mig, och skorna måste jag bära under armen för frostens skull, ty de voro små och hopfrusna [s. 95-97]

Även om Löfvings dagbok kan vara något överdriven så framgår det att han hade goda kunskaper i överlevnad, bl.a. vintertid. Ett exempel är när han jagades av fienden och tvingades dyka ner i det iskalla havet. Att han därefter inte frös ihjäl kan kanske förklaras med att yllekläderna värmde något även efter att de hade blivit blöta. Ett annat exempel är när han skär grankvistar för att sova på och dra över sig för att kunna hålla värmen bättre. När möjlighet gavs gjorde han också upp eld för att värma sig.

Vad gäller maten i fält så verkar den ha utgjorts av det man kom över. I exemplet ovan nämns bröd och ost. I och med att Löfving inte bar med sig några kokkärl så bör han till största delen ha levt på kall mat, som var lätt att bära med sig. Han efterlevde sålunda uttrycket “man tager vad man haver” på ett synnerligen flexibelt sätt.

Slutsats

Efter att ha studerat Linnés och Löfvings dagböcker framträder följande överlevnadsmönster under 1700-talet:

• I möjligaste mån sökte man sig till lokalbefolkningen för att finna skydd, värme, mat och information.
• I de fall man sov utomhus gjorde man en enkel lega t.ex. av granris och gjorde upp eld för att hålla värmen.
• Maten i fält utgjordes av “kall mat” t.ex. bröd och ost.
• Sålunda verkar man ha premierat lätt packning före kokkärl och tältdukar.
• De viktigaste utrustningsdetaljerna bör ha varit kniv och eldstål.
• För orientering använde man sig av lokala vägvisare eller läste av naturen.

Tips på litteratur:

Iter Lapponicum, Lappländska resan 1732, del I (2003) av Carl Linnaeus

En spanare under stora ofreden, Stefan Löfvings dagbok över hans äventyr i Finland och Sverige 1710-1720 (1926), sammanställd av Eirik Hornborg

Skogsliv – återupptäck kunskaper för naturnära liv och färder i skogslandet (2010) av Lars Fält och Bo Weslien

Handbok Överlevnad (1988) Armén

Om Nordic Bushcraft se: http://nordicbushcraft.outdrr.com/