Under 1700-talet var välritade kartor inte längre en nymodighet. Lantmäteriet inrättades redan 1628 och hade på 1700-talet således nästan 100 år på nacken. Kartor användes mer och mer av armén, men hur användes de? Framför allt, hur transporterades de?
Lantmätare i mitten av 1700-talet som organiserar riket
Hur många kartor som fanns och vilka som hade tillgång till dem är inte lätt att veta. Med kopparstickets införande blev det dock lättare att massproducera viktigare kartor och det låter troligt att man lät göra relevanta kartor som förberedelse till fälttåg. De gamla kartor vi har kvar från generalstaben och lanmäteriverket visar sig däremot ofta vara handritade. De är för det mesta färglagda, för hand eftersom detta var hur alla kartor färglades under denna tid.
fransk kartbehållare. Mitten av 1700
Kartor fanns i större skalor såväl som mindre ner på sockenägonivå. Dessa var säkert inte relevanta för krigsbruk dock då de bara reglerade ägorna för olika gårdar.
Nåväl, till kartorna.
När jag började titta lite på kartorna som man använde i fält dök genast ett grundläggande problem upp: Hur transporterades de? Den första tanken som dök upp var att de bör ha varit rullade, eftersom vikta kartor tenderar att bli suddiga och/eller gå sönder i vecken. Även om kartorna blivit lite vanligare och billigare var de fortfarande värda en hel del. Det verkar som att vissa var rullade, det finns till exempel kartbehållare vari kartorna torde varit rullade; som denna franska kartbehållare från mitten av 1700-talet. Andra var vikta.
Under 1700 talet blir en sorts kartor som kallas ’folding maps’ vanligare. Dessa var helt enkelt gjorda för att vikas ihop och bäras med sig. På denna tid är pappret gjort av linnelump, inte cellulosafibrer som nu. Detta papper var i sig mer resistent än moderna papper och fick inte vikskador på samma sätt.
Tidiga folding maps var också ofta skurna i bitar och upplimmade på ett förstärkande grovt linnetyg. Vikningarna var då där de var uppskurna och sparade kartan från att få detaljer utsuddade i vikningen. Långt ifrån alla folding maps var uppskurna dock. Även kartor som inte var avsedda för att vikas kunde vara förstärkta med linnetyg på baksidan. Linnet i sig ger kartan en större motståndskraft mot slitage och att lösas upp av väta
Fältkartan återskapad
Vi beslöt oss för att pröva lite med en facsimil av en karta från tiden då det begav sig.
generalstabskarta Jämtland 1687
Vid närmare beskådan såg vi tydliga vikmärken på den. Detta ansåg vi vara indikationer på att kartan varit just vikt. Slitage i vikningen indikerade att den varit vikt under användning.
tydligt veck på facsimilen
‘Kartan limmades med linne på baksidan.
En linneduk återanvändes som karttyg
När vi vek efter de synliga gamla viken visar kartan uppmarschområdet för karolinska armén under 1718 års Norska fälttåg. Troligen brukades skicket att vika kartor i den karolinska armén. Det utesluter inte att man även kan ha rullat dem, men att vikning förekom är i alla fall troligt.
Kartan vikt efter vecken
Några svenska kartväskor eller kartcylindrar från 1700-talet har jag inte lyckats hitta, men den gode Anders är kanske nått på spåren här i sin märkliga tubväska.
Vid pennan: Fotdragon Käll